I cybervärldens förlovade land

Under detta året har jag följt en hel del bloggare. Jag kan konstatera att det finns många olika sorters bloggare. Många vittnar om relationer och om svårigheter att leva i dem. Om människor som tär, om arbeten som suger kraft, om krav som är övermäktiga.
Allt detta är ju som sagt LIVET. Ett liv som vi måste förhålla oss till. Ett liv som för de flesta är en berg o dalbana men många vill ge sken av att man färdats på den snygga gatan med det vackra folket.
Visst skall man vända andra kinden till. Visst skall man ge människor nya chanser. Visst måste man vara beredd att förlåta om och om igen.
MEN man måste också älska sig själv!
Att älska sig själv innebär bland annat att man respekterar sig själv.
Att man vårdar, tar hand om och bryr sig om.

Det är inte okey när andras personers åsikter, beteenden, krav e t c
tär i sådan utsträckning att man mår dåligt.
Ibland kanske man måste säga.
- Det här håller inte för mig.
- Fortsätter vår relation på det här sättet så går jag under.
Det behöver ju inte innebära att det blir för alltid.....
Eller så måste man bryta för evigt för att inte själv gå under.

Livet är smärtsamt.
Människomöten sätter spår; goda, vackra avtryck men även djupa sår.
I en del sår bildas det var. Ett sår som varar kan ge allvarliga komplikationer.

Varet måste bort. Det försvinner inte av sig själv. Sår behöver olika behandling.
En del i behandlingen kan vara att lufta såret. Att bara plåstra över och tro att det försvinner är enbart en skenmanöver.

Svep om dig en filt! Njut av en bit choklad! Låt regnet smattra mot rutan! Tänd ett ljus eller gör upp en eld. Samtala med någon du tycker om eller läs en bok och låt dig fångas upp, låt dig omslutas.

Var så säker. Det kommer en morgondag! Gör dig beredd att möta den! Hur? Det vet bara DU!

Kan tanke och handling vara skilda storheter?

Jag har aldrig gjort anspråk på att vara superkonsekvent, inte ens konsekvent. Men jag har en strävan om att det jag säger och på det sätt jag agerar skall hänga i hop. Lyckats gör jag inte alltid men då och då.
Dagens grubbel handlar om sådana här saker. Om trovärdighet och konsekvenser e t c.

Är det ok att anlita en städerska svart och samtidigt vara en person som arbetar med jämställdhet, jämlikhet etc. Kan man till sin profession säga sig stå på den lilla människans sida men som privatperson göra ngt annat? För mig känns det som om man missat ngt på vägen. Det håller inte! Är det överhuvudtaget ok att anlita svart arbetskraft? Det individuella går för kollektivet hela tiden. Det DU känner, det DU upplever är det centrala. DIN tolkning e t c. Någon stans på vägen mellan sockiplastens lovsång och hyllningen av individen har det blivit fel! Livet är varken svart eller vitt. Det finns en stor gråzon som vi männniskor måste förhålla oss till. En plats där jaget måste få finnas, ja visst, men en plats där respekten för kollektivet skall vara en självklarhet. Vi talar ofta om våra rättigheter allt mindre om våra skyldigheter. Visst har vi alla rätten att säga stopp och ta vara på oss själva. Vårda våra kroppar och själar. Är vi inte utvilade så orkar vi inte finnas där för andra. Många småler när man talar om att man har mycket att vara tacksam för. Men livet levs här och nu. Det är en gåva. Människor vi möter, möter vi här och nu. Alla dessa ögonblick är en gåva värld att förvalta , dela och gödsla med.