fredag 7 mars 2008

Kan tanke och handling vara skilda storheter?

Jag har aldrig gjort anspråk på att vara superkonsekvent, inte ens konsekvent. Men jag har en strävan om att det jag säger och på det sätt jag agerar skall hänga i hop. Lyckats gör jag inte alltid men då och då.
Dagens grubbel handlar om sådana här saker. Om trovärdighet och konsekvenser e t c.

Är det ok att anlita en städerska svart och samtidigt vara en person som arbetar med jämställdhet, jämlikhet etc. Kan man till sin profession säga sig stå på den lilla människans sida men som privatperson göra ngt annat? För mig känns det som om man missat ngt på vägen. Det håller inte! Är det överhuvudtaget ok att anlita svart arbetskraft? Det individuella går för kollektivet hela tiden. Det DU känner, det DU upplever är det centrala. DIN tolkning e t c. Någon stans på vägen mellan sockiplastens lovsång och hyllningen av individen har det blivit fel! Livet är varken svart eller vitt. Det finns en stor gråzon som vi männniskor måste förhålla oss till. En plats där jaget måste få finnas, ja visst, men en plats där respekten för kollektivet skall vara en självklarhet. Vi talar ofta om våra rättigheter allt mindre om våra skyldigheter. Visst har vi alla rätten att säga stopp och ta vara på oss själva. Vårda våra kroppar och själar. Är vi inte utvilade så orkar vi inte finnas där för andra. Många småler när man talar om att man har mycket att vara tacksam för. Men livet levs här och nu. Det är en gåva. Människor vi möter, möter vi här och nu. Alla dessa ögonblick är en gåva värld att förvalta , dela och gödsla med.

1 kommentar:

Annifey sa...

Det är ju relativt lätt att TÄNKA "rätt"
men att handla därefter är inte lika enkelt tycker jag.

Att vara konsekvent är inte heller det särskilt enkelt.

Att fatta beslut som är de bästa i längden är verkligen en utmaning, vare sig det gäller etik och moral eller kost och träning *ler* (jag är inte ALLS enkelspårig...)

Det lättaste valet är ju det som står för den enklaste lösningen. Att välja rätt kräver ju faktiskt att man stannar upp och tänker till en stund.

Ibland får jag dock en känsla av att de som utåt sett verkar brinna mest för somliga saker också ofta är de som har lättast för att rättfärdiga och/eller förminska egna snedsteg.