Havet mitt älskade hav. Det går som en stöt genom min kropp när jag känner dofterna och hör ljudet av det. Så underbart, här får hela jag en annan rytm. Min andning är ett med hela mitt väsen.
Den senaste tiden har flera samtal handlat om hur vi relaterar till varandra. Vad vi väljer att kommunicera och vad vi låter bli. Att tystnaden ofta kan uppfattas som ett tyst instämmande och sällan som en tyst protest.
Förvånas över mina egna känslor i relation till människor jag möter. Man äger ingen annan människa men jag har upptäckt att även jag kan känna sting av avund som närmar sig svartsjuka. Förvånas över mig själv och tänker att det är aldrig för sent att lära sig något nytt om sig själv.
De sidor som man helst inte vill erkänna hos sig själv måste ju oxå få plats det viktiga är hur mycket utrymme vi låter dem ta.
Det klär dig inte att vara sur säger en vän och jag till varandra ibland.
Det klär ingen att vara sur och framförallt inte bitter. Alltför många fastnar i ältande och för var dag som går blir deras ansikten allt gråare och gråare.
Varje dag är en sällsam gåva med oanade möjligheter. Guldkornen plockas varsamt för att bevaras i hjärtat. Plocka fram dem ömt och smaka. Härligt, underbart och bara för dig att ta för dig av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar