Att det finns människor som gör onda handlingar och kanske t o m är onda. Det vill vi inte ta till oss. Vi tänker på ett nyfött barn och tänker: människan kan inte vara ond.
Men ändå erfar vi det hela tiden, ondskan. Regelbundet möter vi rapporter om tex mobbing i skolan. Vi vet också att vuxna människor utesluter andra vuxna människor på tex arbetsplatser. Men vi talar inte om det. Vi låter det pågå.
Under drygt 20 år har jag arbetat med barn och unga. Då har jag sagt: att om inte jag vågar stå upp för de unga. Hur ska jag kunna inspirera unga att stå upp för sig? Det är lätt att sympatisera med barn och unga.
Men är det lika lätt att sympatisera och stå upp när det handlar om mobbing av vuxna?
Eller väljer vi då att sympatisera med den som väljer offerrollen. Den som är stark utgår vi från har haft en "lycklig barndom" och kan bära smärtan själv.
Men ingen klarar sig själv - alla behöver en annan.
1 kommentar:
Kanske är det så att offerrollen skriker högst och den andre tiger och massan hör bara istället för ser och skapar sin egen uppfattning. Att de spelar ett skådespel i olika syften men egentligen finns bara förlorare för på insidan finns sår som inte syns.
Skicka en kommentar