I cybervärldens förlovade land

Under detta året har jag följt en hel del bloggare. Jag kan konstatera att det finns många olika sorters bloggare. Många vittnar om relationer och om svårigheter att leva i dem. Om människor som tär, om arbeten som suger kraft, om krav som är övermäktiga.
Allt detta är ju som sagt LIVET. Ett liv som vi måste förhålla oss till. Ett liv som för de flesta är en berg o dalbana men många vill ge sken av att man färdats på den snygga gatan med det vackra folket.
Visst skall man vända andra kinden till. Visst skall man ge människor nya chanser. Visst måste man vara beredd att förlåta om och om igen.
MEN man måste också älska sig själv!
Att älska sig själv innebär bland annat att man respekterar sig själv.
Att man vårdar, tar hand om och bryr sig om.

Det är inte okey när andras personers åsikter, beteenden, krav e t c
tär i sådan utsträckning att man mår dåligt.
Ibland kanske man måste säga.
- Det här håller inte för mig.
- Fortsätter vår relation på det här sättet så går jag under.
Det behöver ju inte innebära att det blir för alltid.....
Eller så måste man bryta för evigt för att inte själv gå under.

Livet är smärtsamt.
Människomöten sätter spår; goda, vackra avtryck men även djupa sår.
I en del sår bildas det var. Ett sår som varar kan ge allvarliga komplikationer.

Varet måste bort. Det försvinner inte av sig själv. Sår behöver olika behandling.
En del i behandlingen kan vara att lufta såret. Att bara plåstra över och tro att det försvinner är enbart en skenmanöver.

Svep om dig en filt! Njut av en bit choklad! Låt regnet smattra mot rutan! Tänd ett ljus eller gör upp en eld. Samtala med någon du tycker om eller läs en bok och låt dig fångas upp, låt dig omslutas.

Var så säker. Det kommer en morgondag! Gör dig beredd att möta den! Hur? Det vet bara DU!