Och det hände sig vid den tiden…..

I november 1999 landade jag för första gången i Latin Amerika och Ecuador. Quito påminde om huvudstäder jag mött. Intensiv, lockande, inbjudande och skrämmande. Kitschigt och charmigt på en och samma gång.
Men det var under den ca 4 timmar långa bussresan mot Riobamba som jag anade att detta skulle bli något alldeles extra. Tre veckor senare hade jag förlorat mitt hjärta till landet och framförallt till indianbefolkningen. Deras kvicka, nyfikna och allvarsamma blick. Deras vackra hattar, hattband. Färgsprakande ponchos, bergens lapptäcken, stillheten, lugnet och hotet i form av bl a Tunguraghua ( en vulkan som i nov -99 puttrade rejält och i februari -00 fick ett utbrott)

2005 fick jag återigen möjlighet att resa. Denna gång fick jag även bo hemma hos mina vänner. På bergen, i ett hus med trampat jordgolv. Jag försökte bistå så mycket jag kunde i hushållets uppgifter. Kände mig minst sagt bortkommen men tänkte att potatisskalning skall jag nog klara. Tji fick jag!För i köket fanns det inte någon potatisskalare, där använder man kniv.Kvinnorna i köket fick sig ett gott skratt när de såg ”la gigante mujero” fumla med såväl potatisskalare och annat.
Jag har även haft möjligheten att spela plockepinn, fotboll och basket med barnen, druckit whiskey med männen, samtalat om livet frågor med lärda kvinnor och män. Vi har delat erfarenheter av så väl stort som smått. Det är påfallande ofta vi har konstaterat att det finns mer som vi delar än skiljer oss. åt. Även om det rent materialistiskt sett är ljusår mellan oss.

Inom räckhåll väntar min tredje resa. Jag skall återvända till människorna som ”drabbat” mig så hårt, som jag älskar och som har kommit att bli mina vänner. Men denna gång packar jag ner potatisskalaren.:)