Tillsammans i kampen och jag åkte hem till trygghets Sverige, eller?

Mannen som jag första gången mötte 1999 och som kommit att bli min vän. Kramade om mig när vi skiljdes och sa: ”Unidos en la lucha”
Det är påtagligt att livet hårdnat bland de fattiga. De som är födda på 60 talet har arbetat på haciendorna. Så det förtryck som indianerna levt under 500 år har pågått i modern tid.
Jag har mött dem själva, de som arbetat likt slavar och som i dag är färgstarka personligheter i kampen för indianernas rättigheter. Rätten till sitt eget språk, rätten till utbildning, rätten till arbete och rätten till ett liv.

I den provins som jag besökt ett antal tillfällen bor det indianer i majoritet. Flertalet av dessa har fortfarande mycket bristfällig skolgång . Indianrörelsen är stark. Men börjar att uppfattas som ett hot. Man försöker att montera ner den starka organisationen genom att plocka bort viktiga funktioner. Genom att slå splittring arbetar man för att hålla den växande rörelsen på plats. Hur långt är man beredd att gå?

Jag åkte hem med en knagande oroskänsla i min kropp. Med en blandning av entusiasm och ett vemod.

Jag lät mina tårar rinna nerför mina kinder. I mitt hjärta bär jag alla minnen. Minnen av kärleksfulla möten. Allvarliga samtal, fniss när konversationen inte varit så lysande, leenden över en yatzzy match och en omgång plockepinn. Minnen av vänner som är och kommer att vara. ”Tillsammans i kampen” Självklart!! Jag skall försöka föra den såväl härhemma som bland Anderna på 3 500 möh