Så kom tröttheten över mig och med den kom äntligen tårarna. På tåget med främlingar i säten intill, sköljde livet över mig. Jag skulle kunna intellektualisera och problematisera kring det som nu sker. Men med min favoritblandning i min Ipod, gör jag inte det.
Jag låter tårarna komma, sakta, nerför mina kinder. Som alltid så är smaken av dem salt.
Det gör ont men jag låter smärtan vara här och nu. Och det är också en sorts helighet.
Fem timmar senare kommer den fysiska smärtan . Musklerna i axlarna och i nacken är spända likt strängarna på en fiol. Värken letar sig upp i mitt huvud och strömmar ut i såväl mina armar och ben. En tomhet som jag aldrig tidigare upplevt infinner sig. Det finns inte en mening med allt. Men kärleken är större än smärtan. Den tanken gör tillvaron lättare att uthärda även om frågorna kvarstår.
Tårarna bränner under mina ögonlock och jag drar mig tillminnes en refräng av Ulf Lundell.
”När jag kysser havet
är jag fri från alla hämningar.
När jag kysser havet,
försvinner alla främlingar
Då är vi alla och envar
allt vi har
och vi lever här och nu i denna stund.
När jag kysser havet är jag tätt intill det verkliga.
När jag kysser havet
blir jag uppfylld av det märkliga
I att finnas till
och allt jag vill
Är att leva, låta leva livet ut.”
När jag går genom grinden till det hus jag lever i tillsammans med min lilla familj, ökar pulsen och ambivalensen. Här väntar mina älskade söner på sin trötta mamma. De ser min trötthet, kramar mig och hjälper mig att göra ordning middagen för kvällen.
Jag tänker på min älskade mor. Hur hon sitter vid sitt köksbord. Funderandes på varför hennes liv inte är något värt…..
Då kommer några rader från Peter Le Marcs Vadsomhelst till mig:.
///
Mitt hjärta hör varje andetag du tar.
Och kan se dina ögon ända hit.
Om du ber mig, jag svär , jag skall måla den här natten vit,
jag lovar dej, jag lovar dej.
Jag gör vad som helst för dig
Vad som helst för dej
Vad i världen du ber av mej
Vad som helst för dej
///
Bär dina drömmar, som ett nyfött barn,
Håll dom ömt i dina händer
Låt dina tårar långsamt läka dej
Lova att ta en sekund i sänder
När mörkret går genom alla dina rum
Så du inte kan se vad du kommer från
Då vet du var du har mej
Ett enda tryck på din telefon
Mamma, jag älskar dig och utan dig vore jag ingenting!
2 kommentarer:
Jag vet inte vad jag kan säga.
Jag har aldrig genomlevt det du gör nu, jag har inte sett den sidan av livet och när vi delar en liiten liten del av vår vardag så är jag ändå så långt från din verklighet.
Jag har tänkt på dig/er mycket under helgen och veckan som varit.
Att visa att jag bryr mig om är inte något jag är bra på men jag gör det...
*KRAM*
Du har det tufft nu och kommer väl så vara en tid framöver. Men du har en underbar familj och många vänner. Glöm inte bort att själv låta dig tas hand om ibland då jag förstår att du tar ett stort ansvar nu för alla.
Kram Maria
Skicka en kommentar