Smärtan i bröstet som om en spjutspets borrats in blev omänsklig att bära. Kylan svepte in, inga täcken eller filtar i världen kunde värma.
Små ögonblick av hopp skimrade förbi men grusades av axelryckningarna,
Så nära hade aldrig varit längre bort.
Styrkan, entusiasmen och engagemanget var med ens bortblåst jag höll om hennes skakande axlar och vyssade henne till sömns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar