Sitter på trappen i mörkret, intill mig brinner lyktan jag fick av vännen.
Havet rullar in och jag känner kraften.
Än är det tid kvar till stormen kommer.
Här är platsen där tid och rum upphör till förmån för evigheten. Jag har svårt att förstå hur jag skulle kunna överleva utan möjligheten till denna inandning.
Jag har vandrat här tidigare och jag har försonats med det förgångna . Nu återstår enbart en absolut närvaro, ett pågående idag.
Här möts min egen barn- & ungdomstid med mina egna barns minnen. Vi bär på olika sätt relationen vidare. Släkten följa släktens gång.
2 kommentarer:
Det är kanske just de där banden tillsammans med vissheten om att likaväl som stormen kommer så kommer den bedarra för soliga dagar om inte nu men när väl tiden är mogen som gör att nuet blir just här och nu och inget annat.
Så kan det vara
Skicka en kommentar