Med handen på hjärtat

Med handen på hjärtat så är jag nog i de flesta möten väldigt personlig men sällan riktigt privat.En del av mig själv väljer jag att behålla för mig själv. Inte för att jag inte vill dela med mig utan snarare för att vara aktsam om mig själv. Det är oftast det rådet jag ger andra människor, att vara rädda och hushålla med sig själva för det är det bästa de har.Men i bland händer det att man "go with the flow","tokälskar" och ger sig hän. I samma ögonblick som man gör det så blir man sårbar.Att vara sårbar och att känna smärta är i och för sig inget farligt i sig. Vi behöver ständig träning på att hantera livet i dess alla former skönhet, vanmakt, vemod och kärlek. Tänker att det är inte är så farligt att falla, det väsentliga är om och hur vi tar emot oss. Där kommer det berömda "bagaget" el "ryggsäcken" in. Vår ryggsäck och vårt bagage är vi inte bara något vi fått i medskick från vår egen uppväxt utan något vi ständigt behöver arbeta med; reflektera, spegla och bearbeta.Häromdagen såg jag några vägarbetare som lagade vägens sprickor med ny asfalt, fylde igen helt enkelt. Tror inte att livets sprickor kan fyllas igen. Tänker att det spricker bara upp på nytt vid nästa tjällossning.....Det måste ut. "Bryta i hop och komma igen" , lättare sagt än gjort men vad är alternativen?Ute har det regnat och snöat, sånna gånger är min älskade vita fluffiga morgonrock bättre än någonsin. Den omsluter mig på alla sidor och gör mig varm ända in i hjärtat. Nu är det dax att öppna Pommacen jag köpte till mina söner inför slutspelet. De hade inte druckit den i går när Brynäs till sist vann sitt 13:e guld. Men mamma, inte vill vi fira utan dig.... sa jag att jag älskar mina barn?Vad som än händer, vilka vägar än livet ter sig så har jag alltid ansvar för dem. Stort, allvarligt, svårt och alldeles underbart på en och samma gång.