Jag har till alldeles nyligen trott mig leva i en nära, tydlig och bearbetad relation till min egen död. Under hela mitt vuxna liv så har jag tänkt att döden är en självklart del av livet och när döden kommer så kommer den. Döden i sig är inget jag behöver känna rädsla eller skräck inför.
När jag höll min pappas hand då han dog uppevde jag en stillhet och fridfullhet som var stark och vacker. Nattsköterskan som vakade sa; Vad hände egentligen? Under alla mina år som jag suttit och vakat har jag aldrig upplevt detta.
För mig så förstärktes bara känslan av att döden inte behöver vara något hotfullt och skrämmande.
Men för 24 timmar sedan hände något som fick mig att vända upp och ner på mina tidigare övertygelser.
Vi var på väg hem från ett dagsbesök i Göteborg, det var mor o jag i bilen. Jag körde en väg som jag inte är särskilt bekant med även om jag åkt den tidigare.
Det var mörkt och väldigt blött. Det hade regnat mycket och bildats ordentliga sjöar på motorvägen. Vattnet stänkte upp över biltaket när vi korsade vattenmassorna.
Plötsligt ökar insiteten i regnet. Det vräker ner, mycket stora vattendroppar, det smäller i biltaket. Det är mörkt. På sidorna så ser jag skuggor av isklädda berg.
Jag börjar misstänka att jag missat en avfart men har ingen möjlighet att vända, jag måste fortsätta till dess att jag hittar en avfart.
Jag sänker hastigheten ytterligare för jag inser att risken för vattenplaning är mycket hög. Bergen skulle krossa oss.....
Då där i mörkret inser jag att jag inte har några bromsar....jag trampar på bromsen...inget händer...pedalen är stum....jag har kört genom stora mängder vatten och det har blivit isbildning på bromsarna.....
innuti mig skriker min kropp och själ: - JAG VILL INTE DÖ!
Mina ögon letar efter en avfart, hela tiden försöker jag mjukt att bromsa in.
Till sist hittar vi en avfart, jag stannar och "torrbromsar", vänder tillbaka och kommer rätt. Så småningon är bromsarna helt ok, regnet lugnar ner dig betydligt och jag läser återigen Karlstad på vägskyltarna.
Frändefors, Brålanda, Mellerud, Åmål, Säffe, Grums, Nyängen och HEMMA.
I dag har jag kramat min familj, om och om igen.
3 kommentarer:
Usch så otäckt och kanske är det just det hemska i medvetenheten när känslan att livet är på väg att kanske glida en ur händerna.
För ja vi vet ju alla att en sak ska vi alla göra det är att dö. Och infaller sjukdom så kan döden bli ett faktum men då kanske man hinner gå igenom alla känslor inför det och sen finna ron i det och dör man kan och fall ja det kan man inte veta, det går inte att förbereda sig på.
Men just de där när livet kanske glider en ur händerna, medvetenheten om att det är så nära att falla.
Jag vet inte. Men jag tror denna erfarenheten säkert gjort så du lärt känna dig själv på ett annat sätt.
Kram
Usch jag ryser. Om döden vet vi ingenting. Man ska väl inte gå runt och vara rädd för att dö egentligen, men det gäller att leva här och nu och kramas mycket!
Det låter jätteotäck. Vilken tur att det gick bra mer er! Skyddsängeln var med er den kvällen och det är jag glad för. Kram
Skicka en kommentar