Hon försökte ropa på hjälp. Men varken kroppen eller rösten lydde henne.
De andra i rummet förstod inte vad det var som skedde.
Skammen och smärtan hade aldrig varit större.
Efter många nätters sömnbrist och vakna timmars ältanden,
återstod en endaste sak.......
Det var så tydligt, självklart och uppenbart.
Ingen annan skulle få bestämma hur hon skulle få må!
3 kommentarer:
Oj! Hur mår du egentligen??? :(
Jo tack. Jag mår alldeles utmärkt! Ett bild av en verklighet som jag kan möta i de samtal jag har.....
Tänker på dej hjärtat.. kan vara svårt att sitta vid såna samtal oxå..
puss Monica R
Skicka en kommentar