Mörkret sänker sig ned. Jag blickar ut mot den välbekanta omgivningen. Hit kom flyttlasset för drygt 35 år sedan. Bostaden var tänkt att bli temporär, tills mor och far fann en annan.
Jag hör min fars oregelbundna andhämtning. Nattsköterskan har precis gått.
Jag vilar i en bön, av Christina Lövestam, som en vän mejlat i dag.
Jag tror på en Gud som är helig och varm
som ger kampglöd och identitet,
en helande Gud som gör trasigt till helt
som stärker till medvetenhet.
Jag tror på en Gud som gråter med mig
när jag gråter så allting är gråt,
en tröstande Gud som kan trösta likt den
som väntar tills gråten gått åt.
Jag tror på en Gud som bor inom mig
och som bor i allt utanför,
en skrattande Gud som vill skratta med mig
som lever med mig när jag dör.
1 kommentar:
Tänker på dej Lena! önskar jag kunde svänga med mitt trottspö och genomföra mirakel..
varma styrkekramar Monica
Skicka en kommentar