Så låg jag där i sängen, trots dunklet, så kunde jag tydligt utskilja ett antal saker från anslagstavlan; där var mullemärket, medlemskortet från VISIR, muckar blomman från nian, kortet från en blombukett från en gymmnasiekärlek, hälsningen från min goda vän, biobiljetten.....och i ett vacker band hängde den svarta tändaren som var med på Thin Lizzys avskedskonsert på Hovet , jag tror det var 1982.
Innan jag for de trettiomilen leverade jag värsta Ledin dängan till mina föräldrar: "-..ni kan kan vara lugna, jag vet vad jag gör..."
Nu låg jag i min ungdomssäng på min "mammas gata", där jag växt upp. Min barn- och ungdomstid spelade upp sig framför mina ögon och jag tänkte: - hur orkade de eller framförallt hur orkade min mor med mig? Kära mamma fick ta emot mycket av min tonårskraft......
Kanske är det därför eller kanske det beror på något helt annat som gör att det är sjävklart att lämna mitt vardagliga ansvar och vara hos mina föräldrar när deras hälsa vacklar. Även om det i bland känns som en uppgift som är mig för stor. Efter ett påskläger, Sälen vistelse och en Rom resa som gått i varandra. När jag äntligen skulle få sova en natt i den egna sängen så kändes det tufft att köra de 50 milen hem till mor och far. Jag sa till Fredrik: - Detta klarar jag inte! Svaret var självklart från honom: Jo, Lena , detta klarar du också. Det är just det här som är livet!
2 kommentarer:
Hej Lena, trevligt att hitta dej här i bloggvärlden. Blir det ett besök hos oss under SKUR tro? Hoppas allt är väl med dej! Kram Petra
Du gör ett bra jobb som ställer upp för familjen! Det är ju sant som Fredrik säger...han är klok han.
Kram Maria
Skicka en kommentar